För ett par veckor sedan köpte jag rollspelet Pathfinder. För er som är bekanta med rollspel sedan tidigare så är det väldigt mycket standard regler. Man känner igen väldigt mycket. Regelboken är på lite över 500 sidor men självklart behöver man inte läsa igenom precis allt för att kunna sätta igång att spela. Man kan hoppa över att läsa igenom alla feats (som jag gjorde), man behöver inte tex läsa om all utrustning som beskrivs eller ens om alla färdigheter. Bara dom som spelarna väljer att använda sig utav. De viktigaste kapitlen att ta sig igenom är strid och reglerna om hur man gör en rollperson. Men det är bara för oss gamla rävar som spelat denna typen av spel tidigare. För er som är nybörjare kan det va en bra idé att vara lite mer noga när ni tar er igenom boken.

I morgon bär det av till Sci-fi mässan i Göteborg och det kommer självklart bli en avstickare till Sci-fi bokhandeln där jag kommer inhandla nåt tillägg till spelet. Antingen första boken om bestiary eller världsboken, har inte riktigt bestämt mig än.

Joan Baez var en de stora folkmusiks artisterna under 60 talet, tillsammans med Bob Dylan, då denna musiken hade sin storhetstid. Hon var samhällskritisk och stod för medborgerliga rättigheter och var aktiv inom miljörörelsen.

The House Carpenter har tolkats av många artister men det är Joan Baez som gör den mest rättvisa. Låten är mer än bara en låt, det är en historia där poetisk rättvisa tar ut sin rätt i de två sista verserna. Man är tvungen att följa med i texten i en sådan här låt, gör man inte det går man miste om så mycket.

Låten tar sin början då en sjöman har kommit hem från sjöss och träffar på den unga kvinnan som låten handlar om och han ber om hennes hand. Men hon säger att hon redan är gift med sin "House Carpenter" och att dom har en liten bebis ihop. Men sjömannen lockar med guld och gröna skogar och snart lämnar den unga kvinnan sitt gamla liv bakom sig och följer med sin nyfunna sjöman ut till havs.

Texten till låten hittar ni HÄR

She picked up her poor wee babe 
And kisses gave him three 
Saying stay right here with the house carpenter 
And keep him good company

Väl ute till havs, efter några veckors seglande, börjar denna unga mö att gråta oavbrutet. Hon sitter vid relingen och stirrar ut mot det gigantiska havet. Hennes nyvunna man frågar om hon gråter för sin "house carpenter" men flickan säger att hon gråter för sitt lilla barn hon lämnade bakom sig.

O do you weep for your gold, he said 
Your houses, your land, or your store? 
Or do you weep for your house carpenter 
That you never shall see anymore 

I do not weep for my gold, she said 
My houses, my land or my store 
But I do weep for my poor wee babe 
That I never shall see anymore

Ytterligare tre veckor dröjer och en mäktig storm blåser upp. Kraftiga vindar suger tag i seglen, hårt regn piskar sjömännen i ansiktet och blixtar lyser upp natthimmelen. Skeppet spinner runt, fångad i en malström, två, tre varv innan det sjunker ner till havets botten. Hand i hand står det numera döda kärleksparet och blickar mot kullarna i horisonten....

"What hills, what hills are those, my love,
that rise so fair and high?"
"Those are the hills of heaven, my love,
but not for you and I."

"And what hills, what hills are those, my love,
those hills so dark and low?"
"Those are the hills of hell, my love,
where you and I must go."

Detta var i väldigt unga år. Jag hade varit hemma hos en kompis och sett den första Superman filmen för första gången. Jag kommer inte ihåg om jag såg klart den eller inte men jag minns att det var en scen i den filmen som satte djupa spår i mig för flera år framöver och det var scenen då Krypton förintades. När jag var liten så var min värsta mardröm att få vara med om jordens undergång. För det skulle verkligen innebära slutet av allt liv och att se Krypton förintas och att se Superman i samma skede skiljas från sina föräldrar, som är det värsta som kan hända ett litet barn, satte liv i denna mardrömen då jag fick se den visualiserad på film. Att se en hel planet och dess invånare förintas var något jag hade kunnat vart utan i några år till. Det hade vart annorlunda om det hade vart dåliga skådespelare som inte kunde spela ut rollen, som en ung Schwarzenegger liggandes på golvet och gapa: "Get to da choppaa" istället för att se en fenomenal Marion Brando stå och omfamna sin fru spelad av Susannah York när en hel värld runt dom faller samman illustrerat av jättebra, på den tiden, specialeffekter. 

Varför kunde inte specialeffekterna vara lika dåliga som i filmen Shark Attack 3: Megalodon, som har sämre specialeffekter än Superman trots att den kom ut 23 år senare. Då hade jag inte brytt mig lika mycket, då hade inte den scenen hemsökt mig som barn. Fast jag får väl vara tacksam idag antar jag. Idag blir jag istället fascinerad av de naturkrafter som krävs att förinta en hel planet. Ganska bisarrt men det får jag leva med. Sen  hade jag heller inte haft något att skriva om på bloggen en dag som denna då idé torka råder. Jag tänker länka till förintelsen av Krypton precis  under texten och som en liten bonus länkar jag till en scen från Shark Attack 3 där ni får bevittna hur väldigt fel det kan gå med specialeffekter även nu på 2000 talet.

Andra delen av än så länge två släppta spel. Det första spelet heter Transformers: War For Cybertron som jag också recenserat här på bloggen. Jag trodde jag skulle få svårt att spela de kommande spelen då jag precis hade avslutat den episka sagan i Mass Effect och jag vet att det är väldigt svårt att toppa den trilogin. Så jag är väldigt glad att jag tog rätt beslut och köpte Transformers: Fall Of Cybertron. Spelet kan beskrivas som en enda lång adrenalinkick med det ena fartfyllda och actionpackade uppdraget efter det andra. Du tas igenom en otroligt bra skriven historia och får spela som både Autobots och Decepticons. Äventyren du får spela igenom är väldigt varierande och alla binds de samman till det storslagna slutet. När det kommer till TV spel och data spel så har verkligen inte Fru Fortuna lett, eller ens kastat en blick åt Transformers håll vilket är rätt uppenbart då vi har behövt stå ut med styggelser som Transformers The Game (också recenserad här på bloggen). Men allt detta har ändrats nu. Äntligen har Transformers fått det spel som de förtjänar, äntligen finns det ett Transformers spel som lämnar något annat efter sig än bara förstörda spelkvällar med ett överflöd av svordomar och arga kommentarer lämnade på diverse forum och youtube videor.

Betyg:   (Episk)

Kan köpas här: CDON på PS3, XBOX 360 eller PC

Handling

Danny Fisher (Elvis) har misslyckats att ta examen två år på raken. Ända sedan hans mor dog för tre år sedan har familjens far haft svårigheter att försörja för resten av familjen då han har fått problem att behålla jobben, så Danny har varit tvungen att ta jobb på en nattklubb, The Blue Shade, som diskplockare. En kväll av en ren slump märker dom att han har en talang för att kunna sjunga så han blir anställd på en annan nattklubb vid namn King Creole, det enda stället i stan som inte styrs av den korrupta skurken Maxie Fields. Maxie gillar inte att Danny har gått över till nattklubben King Creole och gör allt för att få tillbaka honom till sin klubb igen, även om det innebär att han måste skada några av Dannys nära och kära för att uppnå detta.

Min åsikt

Detta anses vara Elvis Presleys bästa film och utav dom jag har sett så kan jag hålla med om det uttalandet. Han spelar inte en godhjärtad guldgosse i denna filmen utan en bad boy med hett temprament, tar ingen skit från någon och tar gärna till knytnäven när orden inte räcker till. Han brukar alltid vara en kvinnotjusare i sina filmer men då håller han sig till en och samma kvinna filmen igenom men i King Creole spelar han runt med två donnor och utgången av dessa två romanser slutade väldigt oväntat för att vara en Elvis film. Jag har alltid tyckt att Elvis har varit en väldigt duktig skådespelare och han glänser i denna filmen. Han har väldigt duktiga medspelare i filmen som Walter Matthau (bilden ovanför) och Carolyn Jones, mest känd som Morticia Addams i den gamla TV serien The Addams Family.

Betyg:  (Mycket bra)

Kan köpas här: CDON på DVD

Avslutningsvis bjuder jag er på inledningen av filmen då Elvis tar till ton. Låten heter Crawfish och jag föll för den direkt när jag hörde den.

Munchkin Quest är ett brädspel baserat på det populära kortspelet Munchkin. Spelarna tar sig an rollen som varsin Munchkin som ska ta sig ut från en borg där det lurar många olika faror i form av monster och fällor. Men det finns mycket hjälp att få från olika vapen, magiska besvärjelser och rustningar som äventyrarna hittar under spelets gång. Spelets mål är att få upp din Munchkin till level 10. När du nått level 10 ska du gå till borgens entré och slåss mot ett level 20 monster som vaktar utgången. Besegrar du det monstret har du lyckats ta dig ut ur borgen och därmed vunnit spelet.

I spelet medföljer massor med olika rumsbrickor som läggs ut allteftersom spelarna rör sig från rum till rum i borgen. Eftersom rummen dras slumpmässigt vet man aldrig vilket rum man har att vänta sig. På den vänstra bilden har två rum lagts upp bredvid varandra. Rummen binds samman av många olika typer av öppningar (den högra bilden) som vanliga dörrar, gömda dörrar, låsta dörrar, magiska portaler eller så kan vägen blockeras av en stenvägg. Varje gång en spelare kommer in i ett nytt rum dras ett monster som spelaren får välja att stanna och slåss emot eller fly. Dödar man monstret får man belöningar i form av skatter som kan innehålla värdefull utrustning som förbättrar din Munchkin.

Lite exempel på olika monster

Dödar du ett monster går du upp en level och det gäller att vara den första som kommer upp till level 10. När du väl nått level 10 rör du dig tillbaka mot entrén (där spelet började) för att slåss mot ett level 20 monster. Då gäller det att ha bra utrustningskort och några besvärjelser som kan hjälpa dig för annars kan det bli svårt att döda monstret. Lyckas du döda det så är spelet över, då har du lyckats lämna slottet.

En översiktsbild på hur spelplanen kan se ut

Nördarna tycker till

Anders

Jag tycker Munchkin brädspelet är roligare än orginalet i kortform. Det blir mer varierat och förstås snyggare med komponenter. Har man spelat kortspelet så har man det mesta gratis vad gäller reglerna för de är lika. Spelet flyter på bra och det blir mycket sabbande för varandra vilket oftast är roligt men ibland kan bli lite frustrerande. På det stora hela ett roligt och knasigt spel helt enkelt.
 
Betyg:  +

Martin

Munchkin brädspelet är ett kul och spännande spel av den lite lättare varianten. Som vanligt i Munchkin baserade spel är humor en central punkt och det görs med stil och finess, även i detta.  När spelet börjar trappas upp och slutet närmar sig kommer spänningen och frustationen (eftersom det finns många sätt att förstöra för sina motspelare). Avslutningsvis är detta ett helt ok spel som inte tar allt för lång tid att ta sig igenom.

Betyg:  

David

Munchkin brädspelet överträffar kortspelet. Det är i princip samma struktur, bara det att brädspelet har mer komponenter och blir därför roligare att spela. Du kan aldrig vara riktigt säker på om du har vunnit för dina motståndare kan sitta med kort på handen som sänker dig totalt i den sista striden mot level 20 monstret. Spelet kan vara rätt frustrerande men utan att förlora sin charm. Jag rekommenderar inte att detta spel spelas med personer som är dåliga förlorare, detta kan få även den lugnaste person att slänga iväg en svordom om allt går åt skogen.

Betyg:  

Jag har letat febrilt efter något att slå ihjäl dötiden med I väntan på tredje säsongen av Game Of Thrones och resultatet blev Nikita. Jag har snart tagit mig igenom hela första säsongen och jag tycker den bara blir mer och mer spännande för varje avsnitt som går. Den är inte alls lika fängslande eller intensiv som Game Of Thrones eller 24 men den har verkligen sina stunder i rampljuset. Det klart bästa avsnittet än så länge var avsnitt 11 "All the way" i första säsongen. Actionpackat och hårresande hela avsnittet igenom.

Serien handlar om en organisation som kallar sig själva för The Divison som brukade arbeta för regeringen men de har brutit sig fria och agerar nu på egen hand som en fristående legosoldats organisation. De tar uppdrag av korrupta män och kvinnor världen över för att lönnmörda högt uppsatta politiker och ledare, för en provision. De rekryterar sina agenter från fängelser, hemlösa pundare på gatan, folk som inte har någon identitet helt enkelt och gör dom till livsfarliga lönnmördare och agenter. Nikita jobbade för The Divison en gång i tiden och under ett av hennes längre uppdrag, när hon jobbade  under täckmantel, blev hon förälskad i en man och planerade att lämna Divison för hans skull. Men det var emot reglerna, så Divison mördade hennes älskade man vilket resulterade i att Nikita försvann och gick under jorden där hon spenderar hela sin existens till att förgöra Divison. För att citera det Nikita säger själv i inledningen av varje avsnitt...

"...and the last word they breathe before the end... will be my name"

Som de flesta redan vet så är en ny Guardians of the galaxy film och en ny X-men film redan i görningen och det har redan läckt ut vilka skådespelare som kommer fylla vissa roller. I den nya Guardians of the galaxy har de hittat sin man för att fylla rollen som Drax The Destroyer och det är ingen annan än WWE brottaren Batista. Jag vet inte om Batista fortfarande är i WWE, han hade slutat när jag tittade på det för några år sedan. Men det kvittar mig detsamma, i  mina ögon var han en av de tråkigaste i hela WWE. Jag hoppas inte Drax har alltför stor roll i den nya Avengers för amerikanska show wrestlare som skådespelare har aldrig gått hand i hand.

Den skådespelaren som är klar för den nya X-men filmen Days Of Future Past är den lite mer talangfulle Peter Dinklage, även känd som Lord Tyrion från Game Of Thrones. Det har dock inte blivit avslöjat än vilken roll han kommer spela mer än att han kommer spela huvudskurken. Gör han ett hälften så bra jobb som han gör i Game Of Thrones så lär han spela sin roll utmärkt oavsett vem han spelar.