Nördkulturen

Inlägg publicerade under kategorin Guldkorn

Av David - 4 april 2013 17:24

Joan Baez var en de stora folkmusiks artisterna under 60 talet, tillsammans med Bob Dylan, då denna musiken hade sin storhetstid. Hon var samhällskritisk och stod för medborgerliga rättigheter och var aktiv inom miljörörelsen.

The House Carpenter har tolkats av många artister men det är Joan Baez som gör den mest rättvisa. Låten är mer än bara en låt, det är en historia där poetisk rättvisa tar ut sin rätt i de två sista verserna. Man är tvungen att följa med i texten i en sådan här låt, gör man inte det går man miste om så mycket.

Låten tar sin början då en sjöman har kommit hem från sjöss och träffar på den unga kvinnan som låten handlar om och han ber om hennes hand. Men hon säger att hon redan är gift med sin "House Carpenter" och att dom har en liten bebis ihop. Men sjömannen lockar med guld och gröna skogar och snart lämnar den unga kvinnan sitt gamla liv bakom sig och följer med sin nyfunna sjöman ut till havs.

Texten till låten hittar ni HÄR


She picked up her poor wee babe 
And kisses gave him three 
Saying stay right here with the house carpenter 
And keep him good company


Väl ute till havs, efter några veckors seglande, börjar denna unga mö att gråta oavbrutet. Hon sitter vid relingen och stirrar ut mot det gigantiska havet. Hennes nyvunna man frågar om hon gråter för sin "house carpenter" men flickan säger att hon gråter för sitt lilla barn hon lämnade bakom sig.



O do you weep for your gold, he said 
Your houses, your land, or your store? 
Or do you weep for your house carpenter 
That you never shall see anymore 

 

I do not weep for my gold, she said 
My houses, my land or my store 
But I do weep for my poor wee babe 
That I never shall see anymore

 


Ytterligare tre veckor dröjer och en mäktig storm blåser upp. Kraftiga vindar suger tag i seglen, hårt regn piskar sjömännen i ansiktet och blixtar lyser upp natthimmelen. Skeppet spinner runt, fångad i en malström, två, tre varv innan det sjunker ner till havets botten. Hand i hand står det numera döda kärleksparet och blickar mot kullarna i horisonten....




"What hills, what hills are those, my love,
that rise so fair and high?"
"Those are the hills of heaven, my love,
but not for you and I."


"And what hills, what hills are those, my love,
those hills so dark and low?"
"Those are the hills of hell, my love,
where you and I must go."





ANNONS
Av David - 18 januari 2013 16:04

Denna låten kommer alltid ha en speciell plats hos mig. Dels för att den är så bra och dels för dess betydelse. Jag minns så väl när jag hörde den första gången. Jag sommarjobbade på ett säteri, för kanske 14 - 15 år sedan, där jag fick göra diverse olika sysslor som att måla ladugårdsväggar, mata grisar, rensa åkerfält från stora stenar mm. Jag och han som jag jobbade med, som för den delen delade samma intresse för rollspel som jag gjorde på den tiden, satt i fikarummet och åt vår medhavda frukost när radion började spela Elvis med låten Memphis Tennessee. Jag lyssnade mycket på Elvis som liten men i tonåren när puberteten slog in ville man ha lite coolare musikstil så på den tiden var det bara Death och Black Metal som gällde för mig. Men på något oförklarligt sätt satte sig denna låten hos mig och det är denna låten jag har att tacka för allt. Det är på grund av denna som jag öppnade mina musiksinnen igen och började lyssna på annat än bara Metal. Elvis la inte bara grunden för en hel musik era, flera år efter sin död la han också grunden för en helt ny musikepok för mig och för det är jag gentemot The King evigt tacksam.


ANNONS
Av David - 28 september 2012 10:00

Denna låten, Oh Molly Dear, och tre andra låtar är de enda som har överlevt genom åren med denna artist. Jag vet inte vad som hände med hans andra inspelningar men dom måste ha förstörts i någon olycka eller något annat tragiskt eftersom dom inte finns kvar. Jag ville göra en liten insats åt denne artists vägnar och slänga på lite fnöske på den svagt brinnande lågan som är den enda kvarlevan av hans karriär. Musik är en konstform och det gör lika ont i mig när gammal och värdefull musik som denna går förlorad som när värdefulla böcker med skönlitteratur möter sitt slut i en häftig brand. Så var nu snälla och visa den numera döda artisten B.F Shelton (1902-1963) respekt och lyssna på ett av hans fyra enda kvarlevande verk. Videon jag länkar till nedanför visar bara en bild hela låten igenom och det är den enda bilden som existerar på B.F Shelton.

Låten handlar om en man som reser till North Carolina och där hittar han en kvinna som han blir kär i. Han ber kvinnan att prata med sin mor om att få hennes välsignelse att uppvakta henne men han får ett nej. Han blir förkrossad och ber kvinnan han älskar att gå till den man hon egentligen vill ha och att graven är det enda stället som finns kvar för honom. Texten till låten hittar ni om ni trycker HÄR


Now, go and leave me if you want to
Then from me you will be free
For in your heart you love another
And in my grave I'd rather be


Av David - 11 september 2012 10:00

Denna låten har jag alltid älskat, ända sedan jag först hörde den med en grupp som heter The Seldom Scene, men jag väljer att lägga ut den på bloggen i Mike Seegers namn då jag tycker den har den typiska paradoxala glad-melankoliska "klingen" i sig. För att förklara det begreppet närmare så menar jag att man hör spelglädjen och lyckan i artistens röst, trots den melankoliska texten, att få framföra ett sådant här mästerverk och en såpass betydelsefull låt. Den kanske inte slog lika stort på hit listorna som Lady Gagas låt telephone (som jag för övrigt tycker är helt ok)  men den har banne mig mer betydelse, känsla och äkthet i sig än någon annan multimiljons hit jag någonsin hört.

Låten handlar om att någons käresta vid namn Corey har dött. Älskaren hon lämnade efter sig hör fortfarande hennes steg om natten vid fotändan av sängen och för att kunna hantera den enda kvarvarande känslan han har, smärtan, kröp han in i Whiskey flaskan. I slutet av låten begravs Darling Corey på en öde kyrkogård där Blåsångare sjunger en sista sorgsen sång när hennes kista sänks ner i den kalla, frostiga marken.


Can't you hear them bluebirds a-singing
Don't you hear that mournful sound
They're preaching darling Corey's funeral
In some lonesome graveyard ground.

 



Klippet ovanför är inte hela låten. Jag vet inte varför han inte spelade hela men detta var allt jag kunde hitta. Detta korta smakprov till trots ger det er läsare, i bästa fall, en insikt i hur detta mästerverk ska spelas. Darling Corey är en traditionell låt inom bluegrass genren som har gjorts av många artister som tex Pete Seeger och som jag skrev tidigare The Seldom Scene.

Av David - 27 augusti 2012 16:14

Då var det dags att sätta liv i Guldkorn kategorin igen och denna gången tänker jag ge mig på ämnet musik. Jag älskar alla sorters musik, allt mellan Country till Black Metal, modern pop, Keltisk musik ect. Mern det som ligger mig närmast om hjärtat förutom Bruce Springsteen är gammal folk/country/bluegrass musik. Människor har som vanligt skapat sig en stereotyp av bluegrass musiker som en inavlad bergsbo med 6 fingrar på vardera hand och en jävel på att spela Banjo men väldigt få tar sig verkligen tid att lyssna på texterna dom sjunger. Deras låtar hör inom kategorin "storytelling" vilket innebär att låten berättar en historia från början till slut och detta begrepp är många obekanta med då dagens låtar förlitar sig mer på en fräsig refräng och ett  beat som går hem på dansgolven. Jag vill med dessa inlägg hedra en döende musik era, då musiken spelades av fattiga bönder och gruvarbetare och genom deras toner och sånger vill de berätta en historia om ett hårt liv kantrat med whiskey, hjärtesorg och död. Detta mitt gott folk är den äkta varan!



"I guess I keep on gamblin', lots of booze and lots of ramblin'
It's easier than just a-waitin' 'round to die
"


Låten heter Waitin´ around to die och är skriven och spelas av artisten Townes Van Zandt. Klippet ovanför är från filmen Heartworn Highways som är en amerikansk musikdokumentär som spelades in 1975 och utgiven 1981. Den mörkhyade mannens reaktioner i slutet av låten säger väl ändå allt. Det är så äkta musik berör en.

Av David - 17 juni 2012 15:36

Då var det dags att slå igen den sista spiken i kistan för denna blogg serie. Nu har jag kommit till de sista 3 tecknade serierna jag tittade på som barn (av dom jag komer ihåg).


Teenage Mutant Ninja Turtles

Sköldpaddorna som tog världen med storm svepte även med mig. Jag började prenumerera på serietidningarna också och jag ångrar idag att jag inte sparade dom för jag hade nog en komplett samling ända från första numret. Den tecknade serien följde jag lika maniskt som serietidningarna och det va en period i mitt liv då Turtles överträffade allt annat. Även när intresset för dom hade dalat lite och den största hypen va på väg att lägga sig så höll jag fast vid dom. Som tur var försvann dom aldrig, som många andra serier från min barndom gjorde, utan lever kvar än idag.



She-Ra

He-Mans tvillingsyster. Vad kan man säga om denna mer än att denna är nästan exakt som He-Man fast en kvinna i huvudrollen. Den är bättre tecknad än He-Man och känns mer välgjord men det beror nog på att den kom lite senare. He-Man är fortfarande bättre så det ska man inte tro annat men She-Ra går inte av för hackor heller. På sin tid när den släpptes slog den tittar rekord . Karaktären She-ra va först  med i en film som hette The Secret of the Sword där hon var en ond kapten för "The Evil Horde". Men hon kommer på att hon är prins Adams förlorade tvillingsyster som blev bortrövad som barn av ledaren Hordak.




Bumbibjörnarna

Denna serie älskar jag än idag och funderar på att köpa en DVD box på dom om jag hittar en med rätt svensk översättning. Jag vet inte om det har gjorts nya dubbningar sen jag va barn men jag hoppas inte det. Jag kommer inte ihåg namnen på de alla björnarna nu men Bernhard va min favorit och på andra plats kom Gramse. Jag va otroligt fascinerad av Bernhards trollbok med olika besvärjelser och magiska dryckes recept i så jag började skriva min egna sån bok. Jag satt framför videon och pausade så fort han bläddrade i den boken så jag kunde skriva av lite formler från den. Jag vet inte hur mycket jag lyckades skriva ner men den blev inte lika stor som seriens. Tillsammans med Duck Tales så har den bland dom bästa introlåtarna jag någonsin hört!




Av David - 17 juni 2012 09:19

Detta blir det näst sista inlägget av "Tecknade serier från barndomen" inläggen. Jag har snart tacklat av alla serier jag såg som barn. I alla fall dom jag kommer ihåg.


Dungeons & Dragons

Minns väldigt, väldigt lite från denna. När jag fick se introt av en slump på youtube så visste jag att jag hade sett den tidigare. Det skulle va roligt att få se några avsnitt igen för att fräscha upp minnet och se om man gillar den lika mycket idag.




Spiderman And His Amazing Friends

Ja... vad kan jag skriva som jag inte redan har skrivit? Jag minns tyvärr inte mycket av denna heller. Men denna följde jag rätt mycket. Jag gillade att Spiderman och hans två vänner hade ett hemligt högkvarter i deras egna vardagsrum. Detta måste nog ha varit den första Marvel serie jag någonsin såg.




Jem

Denna serien tittade jag på enbart för att min syster tittade på den men jag gillade den ändå. En intressant grej att  veta är att Marvel hade ett finger med i skapandet av denna serie i samarbete med Hasbro och några som hette eller heter Sunbow Productions, samma team som gjorde Transformers och G.I Joe. Serien handlade om fronfiguren, som heter Jem, i ett rockband som heter Jem and the holohgrams.



Så där. Detta va den näst sista av alla Guldkorn - tecknade serier. Jag kanske avslutar denna blogginläggs serie med de tre sista tecknade seriena senare idag så den får ett slut nångång. På återseende

Av David - 29 maj 2012 15:35

Defenders Of The Earth

Flash Gordon, Mandrake och Fantomen plus några till jag inte minns namnet på är hjältarna i denna serie och slåss mot superskurken Ming tror jag han hette om jag inte minns helt fel. Fantomen va min favorit i serien men han kändes lite malplacerad. Fantomen ska ju vara en mystisk figur som sprider skräck bland sina motståndare genom uråldriga legender och  myter om en vandrande vålnad som bor i Bengalis djungler. Men det funkade för mig när jag va grabb, jag älskade denna serie så jag ska inte klaga egentligen.


Gobots

Många skulle nog kalla dom här för Transformers kopior men jag tror Gobots kom först men Transformers va bättre gjort, mer välproducerat och slog därför igenom starkare. Men jag älskade Gobots lika mycket som Transformers. Jag älskade långfilmen som gjordes om Gobots, Battle Of Rock Lords. Den var en stor favorit som liten och jag minns favoritscenen än idag, ett stort slag mellan hundratals robotar över ett stentäckt landskap.


Captain N / Videoland

Jag minns inte om denna serie hette Captain N eller Videoland, men nåt av dessa namn var det i alla fall. Kid Icarus, Mega Man, Donkey Kong, Simon från Castlevania, alla de stora huvudfigurerna från 80 talets Nintendo 8 bit medverkade i denna serien. Prinsessan vet jag inte om hon skulle föreställa Zelda. Det va rätt fräckt att få se sina TV spels favoriter i en tecknad TV serie även om jag inte minns mycket av serien idag så minns jag i alla fall hur jag kände för den.


Presentation

Kategorier

Läser just nu

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Nördkulturen med Blogkeen
Följ Nördkulturen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se