Nördkulturen

Alla inlägg den 4 november 2012

Av David - 4 november 2012 10:12

Jag har alltid haft lätt att leva mig in i tv-spel och stänga ute omvärlden när jag spelar och det har gett mig många minnesvärda stunder, ni vet, såna stunder som gör tv-spelandet värt all den tid man lägger ner på det. Här har jag listat de 10 bästa stunderna.

 OBS. Har ni inte spelat vissa av spelen jag listat så läs det på egen risk då det kan finnas spoilers!



10

Mega Man 2 (NES)

 

Mitt tidigaste minne när man fick ”gåshud” p.g.a ett TV-spel var när man hade varvat Mega Man 2. Det var inget lyckligt slut i mina ögon. (Och det är de sluten som man minns bäst enligt min mening.) Mega Man bara gick och lämnade allt bakom sig och såg så sorgsen ut till lika sorgsen musik. Slutbilden var Mega Mans hjälm lämnad på en kulle.


9

Zelda – Ocarina of Time (Nintendo 64)

 

Det bästa Nintendo har att erbjuda. Jag är verkligen inget stort fan av Nintendospel då jag tycker att Nintendo konsolerna mer är till för barnfamiljer än riktiga gamers. Men Ocarina of Time har lätt förtjänat en plats på den här listan. Det var ingen särskild händelse i det här spelet som fick mig att älska det utan det är mer storyn i sin helhet. Nu va det flera år sen jag spelade det här spelet men det var första gången jag kom i kontakt med hela det här ”open world” konceptet. Tillsammans med bra grafik (på den tiden), underbar story och bra musik så är detta ett spel att minnas.


8

Alone in the Dark – The new nightmare (Playstation)

 

Mina första skräckspel jag spelade var Alone in the Dark 1 och 2 till PC och redan då blev jag förtjust i den här serien. (Men precis som Resident Evil serien har det på senare år ballat ur totalt).

Men innan serien flippade ur hann den ge mig många rysliga stunder. Den mest minnesvärda av dem är i ”The new Nightmare” till Playstation 1 när Edward Carnby precis hade kraschlandat och skulle ta sig till herrgården. På vägen dit gick han in i en liten stuga och fann en blodig och skadad man som gav honom en nyckel. Carnby sade åt mannen att ta det lugnt för han skulle skicka efter hjälp. Sen vände han på klacken och gick ut och medans han gick iväg från hyddan hörde man två pistolskott samtidigt som det blixtrade till två gånger i dörröppningen. Mannen hade tagit självmord. Med kuslig/sorglig musik till det så blev det en oförglömlig scen.


7

Resident Evil 2 (Playstation)

 

Det här spelet är nog det som gett mig mest ”skräckkänsla”. Jag minns att jag satt på helspänn nästan hela spelet igenom för man visste inte vad man skulle möta bakom nästa dörr. Det som etsade sig fast mest i minnet dock är nog samma scen som för nästan alla som spelat det här spelet. I början när ”lickern” kryper förbi utanför fönstret. Det är enda gången jag hoppat högt av rädsla p.g.a ett tv-spel.


6

Resident Evil 3 (Playstation)

 

Här kunde man se tendenser på att Resident Evil serien började spåra ur men innan det skulle ske så gav det mig en underbar spelkänsla till. Om jag inte minns helt fel nu så var det så att bossen i spelet (Nemesis) var på jakt efter Jill Valentine under hela spelets gång och han kunde dyka upp praktiskt taget när som helst och börja jaga henne. Så än en gång satt man på helspänn så gott som hela tiden genom ett Resident Evil spel.


5

Enslaved: Odyssey to the west (X-box 360)

       

Måste börja med att nämna att detta är mitt absoluta favoritspel. Jag har aldrig blivit så positiv överraskad av ett spel som med detta så detta rekommenderar jag varmt! Kolla bara in den gröna post-apokalyptiska miljön, jättevacker och helt unik i tv-spels världen. Rätta mig gärna om jag har fel för jag spelar mer än gärna fler spel med liknande miljöer. Så varför är detta underbara spel bara på plats 5? Jo, för det är ingen särskild händelse i spelet som fängslade mig här utan det är mer utspritt över hela spelet, från början till slut. Miljön, storyn, dialogerna mellan karaktärerna, spelkontrollen, musiken… ja allt!

 

4

Assassins Creed 2 (X-box 360)

 

Assassins Creed 2, spelet då man för första gången mötte Ezio Auditore. Precis som Enslaved så är det inte en särskild händelse i spelet utan mer känslan man fick varje gång musikstycket ”Dream of Venice” spelades. Det får mig än idag att vilja åka till Venedig varje gång jag hör den.


 

 

3

Dead Space 2 (X-box 360)

 

Den episka actionscenen i Dead Space 2 när Isaac Clarke sugs ut i rymden med en stor Necromorph hack i häl. Jag tyckte det var en helt underbart laddad scen för det var action i lagom dos. Dead Space har inte gått ifrån sina ”skräckrötter” i denna uppföljare. Men jag har på känn (hoppas innerligt att jag har fel) att Dead Space kommer gå samma öde till mötes som Resident Evil och Alone in The Dark och bli fulltaliga actionspel. Skräcken hamnar helt i skymundan. Men tills det händer; köp bägge Dead Space spelen och njut av denna serie som den ska vara.


2

Silent Hill: Homecoming (X-box 360)

       

Många anser att denna serie har blivit förstörd men jag kan inte hålla med om det. Jag tycker bara att den har blivit bättre. Homecoming är i särklass det bästa Silent Hill spelet jag spelat och jag glömmer aldrig scenen med doktorn och hans dotter. Doktorn känner såna skuldkänslor för att han dödade sin dotter som en offergåva. Så han stiger ner till ett ställe i underjorden och skär sig själv för att ”blöda ut synden” som han säger. Men den växer tillbaka så han får göra det varje natt. Han kommer även till denna plats varje natt för att ge sin dotter en gåva men glömde ta med en denna gången. Då ger man honom en docka som blir levande. Den tittar på doktorn, kallar honom ”daddy” och då faller doktorn ihop och blodet börja forsa ur honom. Ur blodet reser sig det monster som en gång var hans lilla dotter…


1

Mass Effect (X-box 360)

     

Som solklar etta kommer första spelet i Mass Effect serien. Jag har i skrivande stund bara spelat ettan, så vem vet, kanske tvåan och trean hade fått en plats här med. Det återstår att se. Vad som fängslade mig mest med detta spel var nästan i slutet när John Shepard och hans följeslagare (vilka man än valde att hänga med) träffade ”The Prothean VI-program” Vigil som avslöjade allt inom loppet av 10 minuter. Och under de 10 minuterna hade jag konstant gåshud. Den utmärkta berättarrösten ihop med bakgrundsmusiken när han berättade om sin egna ras, citadellet, the keepers, the reapers… ja allt blev så solklart under den konversationen. Mäktigt!

Presentation

Kategorier

Läser just nu

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7
8
9 10 11
12 13 14 15
16
17 18
19 20
21
22 23
24
25
26 27 28 29 30
<<< November 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards