Jodå, jag har spelat MMORPG spel en gång i tiden. Jag började min MMORPG karriär med det absolut bästa spelet av dom alla, nämligen Dark Age Of Camelot eller DAoC som man kallade det. Jag har aldrig haft så roligt i ett spel som jag haft i detta spelet och jag har många, många fina minnen från denna tid. Det va på den tiden innan MMORPG världen blev förstörd av alla leet spelare, det va på den tiden folk hade tålamod att spendera 1 timme i att försöka få ihop en bra grupp för att ge sig ut i DAoC världen och döda monster för xp, det va då allting inte behövde gå i rasande fart utan man hittade sig ett bra ställe och där kunde man spendera timmar att döda monster och chatta med varandra och bara ha det allmänt trevligt ihop.

Mitt första guild hette Imperial Army och vi va ett litet guild med lojala medlemmar som alla trivdes ihop, det vill säga tills en dag då en kille som kallade sig Pureblood, som vi alla trodde va en stabil  medlem av vårat lilla guild utnyttjade alla hög level killarna i guilden att få honom till lvl 50, som va den högsta leveln på den tiden, och när han nådde dit lämnade han guilden på plats och gick med i ett annat guild. Det sänkte andan för alla för vi va redan få som vi va och dom hade sett fram emot att få ännu en höglevel karaktär med så de hade kunnat bli en stabil Realm vs Realm grupp (Realm vs Realm är samma som Player vs Player).

Lite Realm vs Realm action

Heta diskussioner kom upp om hur vi skulle gå till väga, om vi skulle splittra gillet eller kämpa vidare. Jag tillhörde dom som ville kämpa vidare för jag älskade verkligen detta gillet och tyckte att vi hade i särklass det coolaste namnet av alla, Imperial Army! Även idag tycker jag att det är det coolaste namnet på ett gille någonsin. Men vi beslöt oss till slut att slås ihop  med ett större gille och vi beslöt oss för ett av de största guildens på servern som hette Nazgul. Dom tog emot oss med öppna armar och det dröjde inte länge förrän alla gamla Imperial Army rävar, inklusive mig själv hade blivit väl etablerade medlemmar i det mäktiga Nazgul. Nu tog spelet fart på allvar. i Imperial Army hade vi problem att få ihop till en enda full grupp att springa runt och slåss mot andra fiendespelare, men nu va vi i Nazgul och nu sprang vi runt med 4 fulla grupper medlemmar och slogs och vilken skillnad på spel det blev helt plötsligt. Vi alla blev kvar i Nazgul ända fram tills DAoC dog ut och folk började flytta över till World Of Warcraft istället

Lite PvE  action (Player versus environment)

När du började spela DAoC fanns det tre olika realms att välja mellan.Det fanns Hibernia, Albion eller Midgard (som jag tillhörde). Jag valde att spela klassen Hunter som var en stealth klass med långdistansvapen som pilbåge. Max level i spelet var på den tiden lvl 50 och det tog mig lite över 1 år att nå upp dit men på vägen dit kunde man transportera sig till olika battlegrounds där man fick strida mot andra fiender från Hibernia eller Albion som var runt samma level som dig själv. En utmärkande grej för DAoC som de andra MMORPG spelen inte har är keeptakes. I varje battleground finns det ett slott som man slåss över. Den realmen som för tillfället äger slottet är de som försvarar det samtidigt som de andra kan komma med rammar och andra siege weapons för att försöka ta slottet från sin fiende. Detta va otroligt kul och det gav Player vs Player funktionen en mening, det gav oss något att kämpa för, något som saknas i tex World Of Warcraft.

Man brukar skilja på DAoC med Old frontier och New frontier. New Frontier var en expansion till DAoC som gjorde keeptakes betydligt svårare. I Old frontiers hade du  bara självaste huvudkeepet att inta och döda The Lord som stod högst upp i keepet så var det erat sen. Men i New Frontier, då var det helt omöjligt att inta ett keep såvida man inte var minst 50 pers och om någon av fienderna hade försvarare inne i keepet också så blev det nästintill otagbart. Det var detta som dödade DAoC för många, det var detta som blev nådastöten för spelet och dess storhetstid. I New Frontier var man nämligen tvungen att inta 4 småtorn (bilden till vänster ovanför texten) först för att försvaga huvudkeepet (bilden ovanför texten till höger). Man kunde självklart strunta i de fyra småtornen men då var huvudkeepet och dess Lord betydligt starkare. Vi kunde stå i 2 timmar och försöka belägra ett keep men inget hände så det resulterade oftast i att man gav upp keeptaken och de få gångerna man lyckades inta ett keep var när det inte fanns nog med motståndare online för att försvara det.

Ja detta var alltså mitt första MMORPG spel jag  någonsin spelade och fortfarande det bästa. En del av mig önskar att de aldrig hade släppt expansionerna Trial Of Atlantis eller New Frontier för det va dessa expansioner som dödade DAoC. Men det va bra också på ett sätt för på DAoC´s storhetstid var det allt jag gjorde. Jag satt framför datorn dagarna ut i ända och bara spelade och spelade, det var vid väldigt få tillfällen jag gjorde riktiga sociala grejer. Men så hade jag väldigt roligt också, jag stortrivdes och det är väl ändå det som räknas i slutändan. Nu för tiden spelar jag inte MMORPG alls. Den typen av spel tilltalar mig inte längre. Jag kommer skriva om varje MMORPG spel jag spelat och lite historia bakom det så fortsätt gärna och läs mina MMORPG inlägg.